Då var man 25 år nu då!
 

Känns helt ärligt inte så annorlunda egentligen, men nu börjar jag känna mig en smula gammal, haha!
 
Jag vill tacka ALLA som grattat mig på min födelsedag via Facebook, SMS, samtal, besök och alla möjliga tänkbara sätt, det betyder väldigt mycket ska ni veta!
 
Här kommer en hel hög med bilder från min dag, hoppas ni kan se glädjen i dem som jag kände denna dag!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är lika otrevligt som det låter, och är förklaringen till att jag varit väldigt frånvarande med mitt bloggande. Jag vet inte hur andra bloggare/bloggerskor är när de mår pyton, men jag har ingen tanke eller lust på att blogga i sådana lägen.
 
Lördagen den 26:e april blev inte som jag hade planerat. Jag skulle hjälpa farmor och Kjell med bygget av deras altan, inga konstigheter alls. Farmor plockade mig och Maja, vi handlade lite frallor i affären och åkte upp till dem. Ganska snart kände jag igen något väldigt obehagligt och hoppades för allt i världen att jag skulle slippa genomgå detta en gång till, men den turen hade jag inte. Boom! så fick jag ett gallstensanfall. Jag låg där liggandes i en hög på golvet och smärtan var outhärdlig, så farmor körde ner och hämtade mina morfintabletter som jag ska ta när/om jag får anfall.
 
Efter att ha tagit mitt morfin så släppte det efter ett tag och jag kände mig som vanligt igen, fast öm naturligtvis. Jag hjälpte dem med det jag skulle och kände mig pigg och alert trots anfallet tidigare på dagen. Jag fick i mig lite mat och eftersom klockan tickat på så blev det bestämt att jag skulle sova över och hjälpa dem mer dagen efter, nu var ju anfallet över och jag mådde bra, right?
 
Trodde jag...
 
Söndagen den 27:e april blev inte heller som jag hade tänkt mig. Jag var öm i mellangärdet, mådde fruktansvärt illa och visste inte om jag skulle stå, sitta eller ligga ner. Jag hoppades och hoppades men i onödan.. Där kom gallstensanfall nummer två..
 
Jag ringde till 1177 och frågade om jag skulle ta en ny omgång morfin och härda ut eller vad jag skulle göra. De sa åt mig att inte ta något smärtstillande och att åka in till akuten. Och så fick det bli. Och där stannade jag och farmor hela eftermiddagen och sent ut på kvällen innan de släppte hem mig igen. Mitt levervärde var lite förhöjt, men eftersom jag inte hade ont längre, kunde äta och dessutom inte hade några gallstenar sedan kollen i november 2013, fann inte läkaren någon anledning att behålla mig. Så jag åkte med farmor hem.
 
 
Hela förra veckan var pest och pina efter anfallen den helgen. Jag vågade inte äta för jag var livrädd för att få ett nytt anfall. Det är så svårt att få någon som inte haft ett gallstensanfall/njurstensanfall att förstå hur fruktansvärt ont det gör, det känns bokstavligt talat som om man håller på att dö, det finns ingen annan förklaring till det. Och när man vet vilken hemsk smärta som väntar om man får ett anfall sätter det sig psykiskt att man inte vågar äta, hjärnan kopplar på ett dumt vis ihop att "mat=anfall=outhärdlig smärta". Så på mindre än en vecka gick jag ner sex kilo, för det enda jag vågade äta var banan och dricka kolsyrat vatten.
 
När torsdagen kom tvingade söta Totte mig att äta, på min order. Det gick bra. Fredagens "tvinga-Nina-att-äta" pass stod Vicke för, och jag mådde ju bättre i kroppen när den fick i sig lite mer än bara bananer.
 
 
NU mår jag väl helt ok, jag vågar äta mat men det finns mycket som jag undviker för att inte riskera nya anfall, bland annat kokt/stekt ägg, rökt eller fet mat, färsk gurka och paprika. Det känns en smula onödigt att medvetet trycka i sig sådant som kan ge dig en massa smärta. Jag har även gått ner från över en kanna kaffe till kanske 1/3 kanna, kändes jobbigt i början men nu känns det helt ok.
 
Det komiska med det hela är att jag mådde pyton efter. Jag kunde inte dricka eller äta något för då började jag rapa, och det var inte två eller tre rapar som kom utan tio, femton stycken. Trycket jag hade i mellangärdet och bak mot skuldran gav inte heller med sig och mamma lade ihop 1+1 och det resulterade i att jag antagligen lider av magkatarr. Så jag fick börja ta icke receptbelagda Omeprazol morgon och kväll, och sedan jag började med dem i torsdags har jag inte haft trycket i mellangärdet och bak på ryggen/skuldran och inte heller varit lika rapig efter mat eller dryckesintag. Så jag får gå på Omeprazolen i en vecka till och sedan sluta, kommer då besvären tillbaka igen ska jag söka läkarvård och be dem kolla om det är magkatarr eller inte. Är fallet så kommer jag få hjälp med det, annars får de leta vidare och hitta vad som egentligen är fel.
 
 
Så som ni kan förstå har inte bloggandet varit prio ett för min del, utan att våga äta och få igång kroppen. Men jag tror nog att ni förlåter mig, haha!
 
I helgen var det ju Lönsboda-Dagen och då var det full rulle hela dagen! Kolla på Benny som körde med sin Monstertruck (och dessutom råkade jag få en sten skjuten från den rakt i ögat, gjorde faktiskt jävligt ont om jag nu får klaga liiite extra..), åka karusell med Vicke, jag och Totte blev ansiktsmålade (och lilla Loviza så klart) och en massa annat roligt. På kvällen stod jag för förfesten och sedan bar det av till Granada där jag hade en sjukt trevlig kväll! Så tack alla inblandade för den lördagen, den var awesome! ♥
 
 
För att avsluta detta annars så "hemska" inlägg och pigga upp stämningen lite, ska jag slänga upp bilder från i lördags! Tog en jäkla massa bilder men ni får en bråkdel av dem att kika på!
 
Ha nu en fortsatt trevlig tisdag allihopa!