Najna

Inom mig finns det känslor, känslor som lever sitt eget liv. Känslor som vill komma fram och se dagens ljus, känslor som vill bli hörda.

Alla känslor kan inte komma fram, vissa kan såra och vissa kan tas fel och missuppfattas. Det är bara jag som förstår dem och det gör att de grävs djupare in inom mig och förblir där. Men det tär på mig, tär på mig att dölja dem för att det ska passa alla andra.

Jag vill släppa dem lösa, låta er se dem och känna dem. Det finns känslor som vill besvaras av kärlek, känslor som vill ha förståelse, känslor som ber och förlåtelse. Men alla är de känslor som förblir svarta och undangömda långt där inne utan uppmärksamhet.

Nätterna igenom ligger jag och tänker på en lösning för att släppa ut dem, släppa dem fria och låta dem visas. Nätterna förblir sömnlösa, förblir bara en tanke som inte utvecklas till en handling. Handlingar som borde genomföras, handlingar som borde betänkas noga.

Vill ni veta sanningen?
Klarar ni av sanningen?

Den finns där inne, väntandes på att få komma ut; ord som suktar efter att få komma från mina läppar i rent raseri och ren kärlek och ilska.

Vad tjänar det till att finnas till om man inte vågar visa vad man känner och vågar vara den man är?